| STARTSIDAN
TIDIGARE FORSKNING
FORSKNING
VAD HÄNDE SEDAN?
Linda Oja är historiker,
arkivarie och arbetar nu på Landsarkivet i Uppsala.
Tillsammans med Marie Lennersand har hon forskat om vad
som hände efter de stora häxprocesserna i Älvdalen och
Rättvik på slutet av 1600-talet. Linda tittade där speciellt
på Älvdalen. Forskningen fokuserade på struktur, makt
och enskilda människor. Att anklagas för svart magi var då
belagd med dödsstraff.
Detta resulterade i denna bok ”LIVET GÅR VIDARE”
”Mellan 1668 och 1671 pågick omfattande häxprocesser
i Dalarna. Ett stort antal kvinnor, män och barn anklagades för
att vara häxor som vänt både Gud och det kristna samhället
ryggen. Anklagelserna ledde till långdragna förhör och
rättegångar, och stora delar av folket i de drabbade socknarna
var inblandade. Processerna ledde till många stränga domar
och avrättningar. De flesta klarade sig dock med livet i behåll.
Men hur blev deras liv ¿ efteråt?
När häxprocesserna avslutats skulle de överlevande
på något sätt återvända till den vardag
de så brutalt ryckts ur. Hur gick det för Håll Ingel
Andersdotter i Nittsjö som nästan blivit avrättad, den
unga Marit Matsdotter i Åsen som sluppit dödsdom trots många
vittnesmål emot sig och Hede Lars Ersson från Born som varken
kunnat frias eller fällas? Vilken framtid väntade de anhöriga
till den halshuggna och på bål brända Gulichs Anna
Olsdotter från Loka? De var alla - liksom många av deras
grannar och i någon mån hela de drabbade socknarna - tvungna
att hantera den situation som häxprocesserna lämnat efter
sig. Det är dessa människor och denna situation som den här
boken handlar om.”
Björklinge släktforskarförening genom Anders
Flood bjöd in Linda där hon berättade om sin forskning
och om vilka källor hon använt.
Genom att husförhörslängder och flyttlängder ej
existerade så tidigt så användes Ministrialböcker.
Heder var viktigt vid denna tid. Tanken var att även släktingar
drabbades och Linda tittade på om familjerna flyttade ifrån
byn och socknen. Familjerna och de drabbade stannade ändå
kvar visade det sig.
Skattelängder, olika i kombination användes. Speciellt Tiondelängder,
Förskoningslängder och Restlängder.
Mantalslängder och förskoningslängderna tillsammans med
restlängderna användes också för att se om de drabbade
blev sjuka efteråt. Detta skulle vara tecken på utfrysning
m m. Många äldre (60+) blev sjuka och befriade från
skatt. Barnen klarade sig bra.
Mantalslängder kan också redovisa förtroendemän
i bygden, ibland med ett bomärke som enda kännetecken.
Vigsellängder användes för att se om de drabbade unga
kvinnorna gifte sig, dvs ett sätt att se att de fungerade socialt.
Det gjorde de och en kuriositet är att minst sju kvinnor gifte
sig unga med män som de tidigare anklagat på olika sätt.
Man kunde skilja människor åt genom att de hade speciella
tilltalsnamn/gårdsnamn före namnet även i mantalslängden
och förskoningslängden. Skilsmässor var ej heller förekommande.
Tvärtom var det färre konflikter i protokollen tiden efter
processerna.
Kyrkoräkenskapen är en källa att titta i. Landshövdingens
korrespondens en annan.
Dopböcker användes för att se om de anklagade fick vara
faddrar. Fadderskapet var religiöst kopplat då man ville
tillförsäkra barnet en kristen uppfostran. De anklagade fick
kort tid efter häxprocessens slut vara faddrar.
Skottpengar till jaktlaget kunde redovisa vilka som faktiskt skjutit
”odjuret” och därför var med i själva jakten.
Vi tackar Lina Oja för en intressant och "magisk" föreläsning!
Gunilla
|